Mitt i allt elände så måste man hitta något som gör en glad, som gör att man orkar tänka framåt. Något som gör att jag kan känna att jag med har en framtid, en framtid som inte bara är mörk. Har just varit på sjukhuset och tagit det sista provet innan avgörandet. Egentligen så vet jag redan vad som kommer att hända. Alla prov har ju visat samma sak. Det är nästan som att läkarna själva inte kan se sanningen, som att dom är rädda. Som om dom tror att resultatet kommer bli annorlunda. Jag är beredd nu. Tror jag. Allt jag vill göra egentligen är att gråta. Låta allt komma ut. Men jag orkar inte ta tag i det. Jag orkar inte riktigt se sanningen som den är. Sanningen svider och just i det här fallet så gör det riktigt ont. Jag är rädd, räddare än jag trodde att jag skulle vara. Jag kan leva med det här, men jag är rädd att det ska hända igen. Rädd att jag inte ska ha samma tur i oturen igen.