Den 24 Mars 2010 förändrades mitt liv på några sekunder,
jag fick en stroke (en propp och en blödning i hjärnan) .

Våren var ganska jobbig på många sätt, jag hade varit trött och haft ont i huvudet och var i allmänhet orkeslös.
Den 23 mars fick jag en sådan huvudvärk att det inte hjälpte med någonting, det fortsatte till den 24:e. Min pojkvän kommer hem från jobbet och ska åka till stan för att fotografera sig. Han vill att jag ska följa med men jag säger att jag inte orkar. Tillslut följer jag med för både han och jag tänker att det kan vara bra att få lite frisk luft och komma ut. När vi är på väg till fotostudion börjar min högra arm skaka okontrollerat. Jag tar tag i den med min vänstra arm. Jag känner att något är fel, men jag vet inte vad det är jag kände mig så konstig. Det höll inte i sig länge, vi åkte vidare och beställde mat, vi åkte till Emils pappa för att äta där. När jag ska kliva ur bilen händer samma sak med min arm. Jag var rädd och visste inte vad det var, och det var svårt att förmedla hur jag kände. När vi sitter vid matborden och ska äta så fungerar inte min högra arm som den brukar. Jag fumlar och spiller. Efter ett tag börjar jag gråta och jag säger till Emil att något är fel. Ca 20 min efter det så ska vi åka vidare, på väg till dörren så är HJÄLP det enda jag hinner säga. Jag fick ett anfall. Som tur var gick Emil först och tog emot mig. Efter det kommer jag knappt ihåg något på en vecka. Inne på akuten får jag ett anfall till. Mycket har jag fått återberättat. Jag sövs ner och får åka helikopter ner till Umeå. Jag kommer ihåg när jag vaknade i Umeå och jag hade inte mina egna kläder på, jag kände att jag behövde gå på toaletten, men fick då veta att jag hade katetter. Det var så allt började. En otäck mardröm var verklighet.

Jag kommer att skriva om hur det har varit sen jag fick min stroke. Att vara ung och få en stroke är svårt på många sätt för inom sjukvården är de ganska ovana att unga människor drabbas. Man hinner knappt att vara sjuk för det är så mycket som ska fixas med papper osv. Det är väldigt svårt att berätta hur man känner och mår och rädslan att det ska hända igen finns alltid i bakhuvudet.